Fagerö är en cirka fyra kvadratkilometer stor skogbevuxen, låg och sandig ö som skiljer sig från den karga och klippiga naturen som är typisk för skärgården i Finska Viken. Fiskarbyn däremot är en typisk fiskarby på öarna i Finska Viken. Längsmed gränderna som går mellan husen gick man till stranden, ströängarna och skogen. Gränderna och gårdarna var länge inhägnade eftersom boskapen rörde sig fritt på ön. Stränderna användes gemensamt av befolkningen och där byggdes endast båthus och sjöbodar. Boningshusen byggdes längre bort där de var skyddade mot stormar.
På Fagerö har funnits fast bosättning ända sedan 1600-talet. Bebyggelsen var störst i mitten av 1800-talet då ön hade omkring trehundra invånare. År 1900 byggdes en byskola till öbornas barn. Före det hade barnen gått i skola och bott på fastlandet på veckorna. Efter att skolan blev färdig började man hålla också gudstjänster i klassrummet på söndagarna. Tidigare fick man gå i kyrka i Pyttis på fastlandet eller på någon annan ö.
År 1902 öppnade staten postförbindelse till Fagerö och telefonförbindelse fick man i slutet av 1920-talet. Regelbunden linjetrafik från Kotka inleddes 1955. Samma år öppnades kaférestaurangen Kaunissaaren maja på ön.
Öns framgångsrika tid och avfolkning
Öbornas huvudnäringar har varit fiske, säljakt, fraktsegling och lotsverksamhet. På 1800-talet kom man på att sälja stenar som fanns på de yttre öarna och som havet slipat runda som gatstenar till Petersburg. Handeln var livlig ända fram till första världskriget.
Matsäd skaffades från Estland genom s.k. seprahandel, dvs. utbyteshandel med strömming och säd som fiskare och estländska bönder idkat i flera århundraden. Öborna gjorde två handelsresor till Estland om året, en på försommaren och en på hösten.
Öborna inkvarterade sommargäster i sina hus redan på 1920-talet och den här inkvarteringsverksamheten som liknade lantgårdsturism blomstrade ända fram till 1970-talet. På ön finns nuförtiden över hundra privata sommarbostäder, fritidshus för uthyrning och en campingplats.
Första världskriget avbröt öns utveckling. Seprahandeln falnade på grund av exportförbudet. År 1924 lades Fagerö lotsstation ner. Före vinter- och fortsättningskriget fanns ännu ett par hundra åretruntinvånare på Fagerö men på 1960-talet hade invånarantalet sjunkit under hundra och även skolan lades ner. Nuförtiden finns ett tiotal åretruntinvånare på Fagerö men ön vaknar till liv när sommargästerna kommer.
Skärgårdsmuseum
På 1940-talet började man samla föremål till Fagerös skärgårdsmuseum som är öppet på somrarna. Nuförtiden står ca 1500 föremål framme. Föremålen har skänkts av dödsbon, och de är ofta förknippade med sälfångst, skärgårdsbarnmorskans arbete, sebrahandeln, fiske och vardagen i skärgårdshemmen ända sedan ön bebyggdes. I museet finns också en stor fjärilssamling.
Link
Kaunissaaren Saaristolaismuseon kehittäminen: Leader Sepra
Itäisen Suomenlahden kansallispuisto
Valtakunnnallisesti merkittävät rakennetetut kulttuuriympäristöt- Museovirasto